Anmälan till Stockholms kommunstyrelse mot  Idrottsförvaltningen med dess nämnd

 VI HAR FÅTT NOG – LÅT DE SMÅ IDROTTERNA ÖVERLEVA!

Om favoritism, ignorans och kampen för ideell idrott i skuggan av storskalighetens makt.

I Stockholm finns över 3 000 idrottsföreningar. De allra flesta drivs inte av pengar eller prestige – utan av ideella krafter. Eldsjälar. Människor som varje dag ser till att barn, unga, vuxna och äldre får röra på sig, utvecklas, känna gemenskap och få ett sammanhang.

Jag har själv ägnat 60 år åt att skapa idrott för alla – från knatte till elit. Jag vet vad det krävs. Och jag vet att utan oss ideella ledare skulle det sociala kittet i Stockholm långsamt men säkert brista. Vi är inte bara tränare – vi är mentorer, samhällsbyggare, brobyggare. Och vi är trötta.

För i decennier har vi mötts av ointresse från staden.
Vi får inga svar. Våra förslag ignoreras. Våra behov förlöjligas. Vår tid respekteras inte.

Stora klubbar får alltid förtur. Fotbollen får nästan allt. Vi andra får kämpa – eller lägga ner.
Sedan 1970 har över 40 friidrottsklubbar i Stockholm försvunnit. Fortsätter det så här, är vi 15 färre till år 2040. Samma utveckling sker inom flera andra idrotter. Det är en katastrof – inte bara för oss, utan för hela samhället.

Vi ser en förvaltning som gömmer sig bakom tystnad och byråkrati. Som kallar oss ”kunder” – trots att vi varje år lägger tiotusentals kronor ur egen ficka för att betala transporter, utrustning, avgifter. Som aldrig svarar på frågor. Som inte vill diskutera. Som inte ens låtsas om våra idéer.

Sambokningarna dödar vår verksamhet.
När vi ska kasta spjut, hoppa stav eller springa sprint – då är planen full av fotbollsspelare. Bollar rullar in, barn springer över banan. Säkerheten? Obefintlig. Respekten? Noll. Att Daniel Ståhl, Armand Duplantis eller Andreas Almgren inte kan träna i Stockholm är inget mysterium. De har tvingats bort.

Idrottsförvaltningen favoriserar. Och vi kallar det vad det är – systematisk orättvisa.
120 konstgräsplaner har byggts – men nät sätts inte upp för att skydda löparbanorna. Fotbollen får använda våra arenor, men vi får inte ens förråd. När vi föreslår lösningar, svarar ingen. När vi begär möten, blir vi avvisade. När vi lämnar in färdiga projekt – blir de nedslängda i en låda.

Tre konkreta exempel:

Ett förslag på en framtidsarena – tre års arbete, 80 000 kronor investerat. Möttes av ett telefonsamtal: ”Nej, tack.”

En OCR-bana – välarbetat, efterfrågat, inspirerat av andra kommuner. Övertogs av förvaltningen och resulterade i oanvändbara träningsstationer.

Renovering av Kärrtorps IP – där vi som är aktiva inte ens fick komma till tals. Allt var redan bestämt.

Vad hände med brukarinflytande? Vad hände med demokrati?

Idrottsförvaltningen behandlar oss inte som samarbetspartners. De behandlar oss som problem.
Det finns inga samtal. Inga besked. Bara regler som ingen kan förklara och som ändå aldrig gäller alla. Trots att många av oss leder stora delar av Stockholms ideella idrott, möts vi av tystnad – eller hån.

Det handlar inte om att vi är emot fotbollen. Det handlar om att vi inte blir behandlade lika.
Fotbollens barnskolor har blivit en affärsmodell: 1 000 kronor för några provträningar, 2 000 kronor för att fortsätta. Klubbkläder, LOK-stöd och nolltaxa på det. Det är inte idrott – det är butik. Samtidigt stängs barn utan pengar ute från idrotten helt.

Staden säger att idrott ska vara för alla – men bygger ett system där bara vissa får plats.

Vi jobbar gratis. Vi samlar in pengar. Vi försöker nå barn i förorten. Vi betalar ur egen ficka. Men istället för stöd får vi ständigt mer byråkrati, mer ansvar, fler krav. Som om vi vore anställda – men utan lön. Det är en ideell härdsmälta på gång.

Så vi frågar rakt ut:

Vem bestämmer att vi ska behandlas så här?

Vem ger förvaltningen mandat att ignorera oss?

Vem står bakom prioriteringarna?

Är det ni i kommunledningen?

Och om svaret är ja – då kräver vi förändring. Inte om fem år. Nu.

För ni kan inte fortsätta säga att ni värnar föreningslivet, när ni samtidigt monterar ned det. Ni kan inte sitta på hedersläktare och applådera idrottsstjärnor, när ni tvingat deras klubbar att lägga ner. Ni kan inte hylla folkhälsa, när ni omöjliggör den för majoriteten av invånarna.

Idrotten för alla håller på att bli idrotten för några få.

Vi är redo att samla våra röster. Vi är många. Friidrottsledare, kampsportstränare, bågskyttar, brottare, gymnastikledare – och fler därtill. Vi gör jobbet. Vi bär idrotten. Vi vill fortsätta – men vi behöver ert stöd.

Det är dags att ni ser oss. Lyssnar på oss. Och ger oss samma respekt som de stora får.

För utan oss – står idrotten still.

Willy Berggren 
Försvarare av demokratin och med ett CV inom idrotten som talar för sig själv.